Ja min matchningsprecess har varit rätt lång, ca 3 månader, vilket egentligen är rätt vanligt men det kändes som en evighet.

 

Man väljer sedan innan hur många barn man vill ta hand om och vilken den minsta åldern man känner sig bekväm med etc.

 

Jag hade rätt många olika matchingar och man skall inte vara kräsen, men jag kände att det var en speciell känsla som var tvungen att finnas där, smtidigt som det praktiska stämde överäns.

Dock vägde den här "känslan" starkare hos mig vilket gjorde att ja sa nej till vissa familjer för det inte stämmde.

Sen var det också en del familjer som sa nej till mig.

 

Jag kommer ihåg min första matchning, där jag var jätte exalterad över att jag hade fått en matchning.

Jag såg ett namn i mailet, sen loggade jag in på min profil och såg att de inte fanns där.

Då hade de alltså kännt att jag inte var rätt för dem och inte hade den erfarenhet de behövde så de säppte mig.

 

Ett stort bakslag för mig, men det fick mig att lära mig att även om de skulle välja mig som person, så kunde jag inte det personligt om de inte ville ha mig. Vilket egentligen är ganska dubbelsidigt men man får ta det så, för det skall ju ändå kännas bra för båda parter.

 

Under denna period, fick man verkligen också lära sig vad man prioterade, vissa prioterar ju geografiskt läge vilket jag kan erkänna är klart något jag brydde mig om. Men verkligen inget jag grundade min slutgiltiga val i.

Sedan var det åldern på barnen som spelade roll, var jag intresserad av att ta han små barn, blandade åldrar eller lite äldre barn?

 

Men som sagt för mig var känslan av hur familjen, var och deras syn på av vad de förväntade sig av mig som deras au pair. Ville jag ha en familj där jag skulle fokusera på att bara ta hand om barnen och sedan vara "ledig" och umgås med vänner ock plugga, eller ville jag vara en del av familjen samtidigt som jag ver deras au pair?

 

Båda dessa har självklart för och nackdelar och jag tror valet beror på hur man är som person och vad man vil ha ut av sitt år.

 

X. Michelle